Det här kommer att bli ett lååångt inlägg .. (dels för att jag behöver skriva av mig och dels för att det har hänt saker i mitt liv) 

Jag vill först upplysa er som läser detta inlägg att vissa saker inte kommer att vara särskilt roliga att läsa. Men jag ber er att inte tycka synd om mig. För jag skriver för att få skriva av mig jag behöver få skriva om vissa saker. Sedan är det upp till er själva att döma. Men jag ahr själv satt mig i den här situationen så jag vill inte, INTE, att ni säger till mig att det är synd om mig. Det gör sakerna enbart jobbigare. För jag jobbar stenhårt på att se saker jag är bra på just nu. 

Till att börja med kan jag berätta vad det är jag har döljt så länge för de flesta utav er. Jag sa att jag hoppade av skolan för att jag kännde att det inte passade mig. Det är få som vet varför jag hoppade av och nu känner jag att om jag ska orka gå vidare med att försöka se allt som är positivt så måste jag få skriva av mig om saker som är piss jobbigt att prata om. Som jag gråter för varje dag.

Att jag hoppade av skolan var ingen slump. Det var ett utav de jobbigaste beskeden och besluten jag har tagit i mitt liv. De fick mig att komma till min bristningsgräns. Jag är egentligen inte den som tycker om att prata om mina problem och särskilt inte med Anton eller med mina föräldrar eller kompisar. Jag tycker sådant är jobbigt. För att förstå det som kommer nu behöver ni veta att när jag får alldeles fööööööör många bollar i luften så blir jag som en struts och kör huvudet i sanden. Detta hände på högskolan. Jag fick för mycket att göra. Hela tiden. Aldrig var det lugnt! Jag orkade inte med det och jag blev sjuk hela tiden. Första var det halsen, sen var det lungorna, sen var det halsen, sen var det lungorna osv. Jag hamnade i en ond penicillin cirkel som jag aldrig kom ur. Detta ledde till konstant trötthet, som isig ledde till att jag inte klarade av iprincip några kurser överhuvudtaget. Som i sig ledde till att jag slutade tro på mig själv. Att jag inte kunde någonting.

När jag sedan flyttade in till Kalmar så ökade mitt redan då stora socker behov till dubbelt så mycket och det var godis typ varje dag. Jag såg det ju inte själv utav undvek att klä mig i jeansen som låg hemma och använde enbart thightsen som fanns i garderoben. När jag sedan fick två anfall i Kalmar så vågade jag knappt vistas själv i min lilla etta. Jag undvek den så mycket som möjligt. Jag nämde aldrig detta för någon för det var för jobbigt att prata om. Jag tycker inte om att prata eller att skriva om saker som e jobbiga, DET ÄR DET VÄRSTA JAG VET! Att skriva det här inlägget gör ont i mig ( men jag känner att när jag kanske har skrivit det så mår jag bättre).

När sedan sommarlovet kom så fick jag ett samtal från min lärare och h*n sa att jag inte hade klarat tillräckligt för att få fortsätta kvar. Jag fick panik, och Anton som var hos mig då, tja-a han visste väl inte riktigt hur han skulle reagera på en flickvän som sitter och gråter hysteriskt och inte får ur sig ett ord? Det blev mååååånga samtal den dagen och väldigt måååååååååånga tårar. Det var då Mamma och Pappa reagerade på hur jag mådde. Hur illa det verkligen var. Att jag behöver hjälp. Mina föräldrar och jag satte oss ner och pratade och kom fram till att jag behövde träffa en läkare. Jag fick komma ner till vårdcentralen och träffa en läkare med min pappa. Jag var livrädd att läkaren inte skulle ta mig på allvar och strunta i mig. Pappa förklarade oxå hur situationen låg till och hjälpte mig med saker jag inte kom ihåg. Men läkaren pratade endå mest med mig. Jag svarade och fick göra ett snabbt ångest och deprissonstest. På ångest-skalan som går från 0-20 hade jag 17, och jag kommer ihåg siffrorna så himmla helvetes väl för dom gör ont och på deprissons testet som har samma skala hade jag 7. Jag blev sjukskriven i två månader och fick samtidigt jobb, som mediesäljare. Det hjälpte mig att organisera och strukturera en del utav min vardag. Men jag hann enbart vara där i 4 dagar sen blev jag sjuk i tre veckor med bla. struphuvudsinflamation (laryngit) och feber toppar. Så nu är jag utan jobb i fyra veckor sen får jag komma tillbaka när de kör ny utb. period. 

Det var skönt att få skriva av sig... jag kännde att jag mår faktiskt bättre nu. Även om jag är ledsen nu så är det glädje tårar för jag ska aldrig mer hamna på botten igen. 

Over and out // 
Hanna C.