Hur beskriver man en sjukdom för någon som tror att den inte existerar? Eller hur förklarar man för en kompis om vad som precis har hänt? Att jag inte dog utan att det som hände var ett anfall, att de just sett ett anfall... och att det inte var något farligt? 

Någon gång på högstadiet, jag minns inte riktigt när det var så skulle ett par kompisar till mig sova över, och vi skulle vara själva hemma med min lillebror som då var runt tio, kanske elva år gammal alltså var vi i 13-14 års åldern själva. Vi stannade uppe rätt så sent och hade det jätte roligt. Gjorde det man brukar göra på en sådan kväll, film, popcorn, pizza, läsk, skitsnack, ja precis som normala tonåringar brukar göra. Detta var på den tiden då jag hade mobilen och väckarklockan på alarm varje gång jag skulle ta medicinen. För missade jag den på morgonen så krampade jag, missade jag den på kvällen likaså.

Jag missade medicinen på morgonen.. och jag krampade, men slog mig inte som jag brukar eftersom jag låg ner alla redan på en madrass.. Mer kommer jag inte ihåg mer än ett par skrik på hjälp.

När jag vaknade sen var dom två kompisarna borta sen länge och mamma förklarade vad som hänt och att jag måste komma ihåg att ta medicinen! Vilket hon fått tjata på mig många gånger om igen för att det enda jag ville, var att vara normal och det var det inte att ta en massa piller varje dag.. ( Mamma du kan vara lugn jag tar min medicin varje dag klockan 07.00 och försöker ta den klockan 19.00 på kvällen). Händer att man glömmer den fortfarande men nu är det inte för att jag inte tycker att det är normalt utan för att jag inte hör klockan på morgonen eller att jag somnar om ..

Men iafa.. De här två kompisarna jag fick aldrig en chans att förklara vad som hade hänt. Eller varför detta sker .. De visste att de kunde bli så här och så många gånger som vi gått igenom vad som kunde hända och endå blev det så här..? För nu så har vi nästan ingen kontakt alls.. den tog slut efter den dagen .. Jag försökte hitta en annan ursäkt till varför de inte ville prata med mig men nu några år senare.. Jag har ingen bra..

Mina kära vänner.. även om folk säger att dom inte kommer reagera på ett chokartat sätt så regerar de flesta så endå. Det senariot jag går över i huvudet dagligen om och om igen är mitt första anfall .. eller det som folk berättat, det jag fått se på filmer och hur mina vänner med epilepsi ser ut när de krampar. Detta går jag igenom varje dag innan jag somnar. För mitt första anfall så förklarade ingen för mina två "fostersyskon" (vi kallade varandra så) och min bror vad det var som hade hänt med mig, de tre var i chock och ingen brydde sig om dem .. Nu efter varje anfall vet jag att mamma eller pappa har pratat med min bror. Eftersom det ser ut som jag håller på att dö varje gång (har fått det beskrivet så iafa? ). 

Men hur beskriver man då en sjukdom till någon som tror att den inte finns? 

En del kommer nu väldigt väl veta vem jag pratar om och andra inte och jag har bestämt mig för att inte nämna några namn på personerna jag skriver om för de vet mycket väl själva vilka de är. 

Men den här personen var en stor del utav mitt liv i en längre tid och vi spenderade mycket tid tillsammans vilket gjorde att personen i sig fick reda på väldigt mycket om min sjukdom under den jobbigaste tiden i mitt liv.. Det var när jag hade fått ergenyl retard insatt precis och min kropp exploderade kan man säga.. Jag gick upp lite mer än 20 kg på sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Inget kul för en tonårstjej som är mode freak .. Men men detta ledde till att jag mådde väldigt psykist dåligt och gick till en psykolog och träffade henne för att prata om vad som pågick. Den här personen följde med ett par gånger dit och under några gånger innan så hade jag berättat för henne hur presonen nekade att epilepsi var en sjukdom utan att jag ljög om att jag var sjuk. Att epilepsin var ett påhitt .. Personen följde med och fick det förklarat för sig ett antal gånger utav min psykolog och läkare att det inte var något påhitt utan detta var på riktigt .. Men det hjälpte inte så mycket för detta bara fortsatte.. Jaa vad ska man säga hur ska man förklara för en sån här person?

Det fortsatte så här ett  tag tills jag sökte stöd hos en annan kompis och min nuvarande pojkvän, Anton. Han har förstått det här sen dag ett och tänker inte på att jag är sjuk utan behandlar mig som vem som helst! 

Anton, tack för att du behandlar mig som en person, älskar dig. <3

// Hanna

Mamma och pappa, oroa er inte jag klarar mig fint, har hittat mitt sätt att bearbeta allt jag haft inom mig. Tack för att ni finns!

Folk säger att de förstår hur det är att ha en sjukdom eller ett tillstånd, och så har dom det inte ens själva. Jag har lärt mig under åtta år nu som jag varit sjuk att folk inte har en aning om vad det är som pågår, om man själv inte upplevt det. Jag menar anledning till att jag inte berättade att jag hade epilepsi på högstadiet för mina klasskamrater var att jag var rädd att jag skulle bli särbehandlad, vilket jag blev till sist utav en del också. Människor har en bild utav personer med EP som att de skall vara något farligt, och de har jag tröttnat på nu. Nu ska jag berätta min historia om hur det är att vara på denna sidan ... 

Jag vet hur det är att vara "normal" om man liksom skall utrycka sig så. Jag var 12 när jag fick min epilepsi, så jag var stor nog att förstå vad som verkligen pågick men för liten för att ta hand om det själv. Jag levde i drygt 5-6 år utav förnekelse att jag över huvudtaget var sjuk. Jag visste att jag var sjuk men jag ville inte inse det. För mina kompisar var ju "normala" och kunde göra saker som jag inte kunde.. Mamma och jag pratade alltid på kvällarna innan jag gick och la mig.. Det gör vi fortfarande även att jag inte bor hemma. Vi pratade om allt som en tonåring gör, hur dagen har varit, verkligen allt. Det var hon som fick mig att åka till lägret som skulle få mig att inse att jag inte var ensam, att det fanns fler som jag. Sötåsenlägret -07. Dit åkte jag. Det är ett läger för barn och ungdomar med epilepsi. Jag lovar att vilket barn som helst med epilepsi känner sig normal där, för där är alla lika. 

Jag vet i skolan så kände jag mig väldigt onormal efter att jag hade berättat för alla mina klasskamrater på gymnasiet. Dom kollade konstigt på mig och ja jag tänker inte gå in på vad jag kände när jag gick på gymnasiet men, när jag fick komma iväg en vecka på det lägret år 07 så insåg jag att jag faktiskt inte var ensam. Det är viktigt att veta att man inte är ensam i det här att alla som finns runt omkring en faktiskt försöker bara hjälpa. 

Jag behövde bara få skriva av mig .. och jag lovar det kommer komma fler sånna här inlägg för detta har jag bärt på sen jag var 12 år gammal och nu måste det ut .. 

Detta är mitt sätt att bearbeta vad som hänt med kompisar och killar, med mamma och pappa, med skolan, allt runt omkring mig ...

// Hanna

Jag måste först börja med att säga grattis till det nygifta paret vår egen kronprinsessa och hennes nu då nyblivne prins och passa på att tacka dessa för en väldigt trevlig och fin dag!

Hela vigseln var verkligen enormt fin och Viktoria själv var jätte fin i sin klänning. Men det jag tyckte mest om var Daniels tal till Viktoria under bröllopsmiddagen. Att han jämförde sig med grodan men att det ändå tog tid att bli prins. Att kärleken är störst utav allt och att han älskar sin Viktoria!

Ne det var verkligen ett fint bröllop!

// Hanna

Jag slog mig en pling till min tant Ann idag och tyckte att vi skulle ut och gå en runda innan det kungliga bröllopet och detta blev i sig en intressant historia för oss båda.. 

Vi bestämde att vi skulle ta hennes bil ut till Varsnäs och gå en sväng. När vi kom fram dit så började vi bara att gå ingen utav oss tänkte på att titta på kartan.. Så det fick vi gå tillbaka och göra. När vi stod där och tittade så hittade till att börja med inte vart på kartan som skylten var placerad och detta ledde till att vi (Ann) följde några orangea prickar på träden och sen gick vi över några broar och sen gick vi genom några ängar och kom fram till en ny karta där vi skulle försöka hitta oss tillbaka och detta gick inte heller så bra .. Så vi forsatte att gå och gå .. och  tillsist så bestämde vi oss att gå tillbaka samma väg som vi kom. Detta tog oss två och en halv timme. Sen så åkte vi och hämtade min kamera på statoil och när jag stod där och hon kom med paketet som jag inte trodde var så stort fick jag en chock ..

Sen bar det hem för att bänka sig framför tv:n och titta på det kungliga bröllopet. Och jag följde det med spänning och för att detta är något som jag som en person som vill ha kvar monarkin i Sverige (dom gör ett så sju helsikes bra jobb). Viktorias klänning var helt gudomlig!!! Jag älskade den !! Både hon och prins Daniel var så fina i kyrkan och jag började faktiskt att gråta en tår när Agnes och Skiffs framförde låten.  Ne nu ska jag ta en tur med kameran sen skall jag tillbaka framför tv:n och se resten :)

// Hanna