Hur beskriver man en sjukdom för någon som tror att den inte existerar? Eller hur förklarar man för en kompis om vad som precis har hänt? Att jag inte dog utan att det som hände var ett anfall, att de just sett ett anfall... och att det inte var något farligt? 

Någon gång på högstadiet, jag minns inte riktigt när det var så skulle ett par kompisar till mig sova över, och vi skulle vara själva hemma med min lillebror som då var runt tio, kanske elva år gammal alltså var vi i 13-14 års åldern själva. Vi stannade uppe rätt så sent och hade det jätte roligt. Gjorde det man brukar göra på en sådan kväll, film, popcorn, pizza, läsk, skitsnack, ja precis som normala tonåringar brukar göra. Detta var på den tiden då jag hade mobilen och väckarklockan på alarm varje gång jag skulle ta medicinen. För missade jag den på morgonen så krampade jag, missade jag den på kvällen likaså.

Jag missade medicinen på morgonen.. och jag krampade, men slog mig inte som jag brukar eftersom jag låg ner alla redan på en madrass.. Mer kommer jag inte ihåg mer än ett par skrik på hjälp.

När jag vaknade sen var dom två kompisarna borta sen länge och mamma förklarade vad som hänt och att jag måste komma ihåg att ta medicinen! Vilket hon fått tjata på mig många gånger om igen för att det enda jag ville, var att vara normal och det var det inte att ta en massa piller varje dag.. ( Mamma du kan vara lugn jag tar min medicin varje dag klockan 07.00 och försöker ta den klockan 19.00 på kvällen). Händer att man glömmer den fortfarande men nu är det inte för att jag inte tycker att det är normalt utan för att jag inte hör klockan på morgonen eller att jag somnar om ..

Men iafa.. De här två kompisarna jag fick aldrig en chans att förklara vad som hade hänt. Eller varför detta sker .. De visste att de kunde bli så här och så många gånger som vi gått igenom vad som kunde hända och endå blev det så här..? För nu så har vi nästan ingen kontakt alls.. den tog slut efter den dagen .. Jag försökte hitta en annan ursäkt till varför de inte ville prata med mig men nu några år senare.. Jag har ingen bra..

Mina kära vänner.. även om folk säger att dom inte kommer reagera på ett chokartat sätt så regerar de flesta så endå. Det senariot jag går över i huvudet dagligen om och om igen är mitt första anfall .. eller det som folk berättat, det jag fått se på filmer och hur mina vänner med epilepsi ser ut när de krampar. Detta går jag igenom varje dag innan jag somnar. För mitt första anfall så förklarade ingen för mina två "fostersyskon" (vi kallade varandra så) och min bror vad det var som hade hänt med mig, de tre var i chock och ingen brydde sig om dem .. Nu efter varje anfall vet jag att mamma eller pappa har pratat med min bror. Eftersom det ser ut som jag håller på att dö varje gång (har fått det beskrivet så iafa? ). 

Men hur beskriver man då en sjukdom till någon som tror att den inte finns? 

En del kommer nu väldigt väl veta vem jag pratar om och andra inte och jag har bestämt mig för att inte nämna några namn på personerna jag skriver om för de vet mycket väl själva vilka de är. 

Men den här personen var en stor del utav mitt liv i en längre tid och vi spenderade mycket tid tillsammans vilket gjorde att personen i sig fick reda på väldigt mycket om min sjukdom under den jobbigaste tiden i mitt liv.. Det var när jag hade fått ergenyl retard insatt precis och min kropp exploderade kan man säga.. Jag gick upp lite mer än 20 kg på sommarlovet mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Inget kul för en tonårstjej som är mode freak .. Men men detta ledde till att jag mådde väldigt psykist dåligt och gick till en psykolog och träffade henne för att prata om vad som pågick. Den här personen följde med ett par gånger dit och under några gånger innan så hade jag berättat för henne hur presonen nekade att epilepsi var en sjukdom utan att jag ljög om att jag var sjuk. Att epilepsin var ett påhitt .. Personen följde med och fick det förklarat för sig ett antal gånger utav min psykolog och läkare att det inte var något påhitt utan detta var på riktigt .. Men det hjälpte inte så mycket för detta bara fortsatte.. Jaa vad ska man säga hur ska man förklara för en sån här person?

Det fortsatte så här ett  tag tills jag sökte stöd hos en annan kompis och min nuvarande pojkvän, Anton. Han har förstått det här sen dag ett och tänker inte på att jag är sjuk utan behandlar mig som vem som helst! 

Anton, tack för att du behandlar mig som en person, älskar dig. <3

// Hanna

Mamma och pappa, oroa er inte jag klarar mig fint, har hittat mitt sätt att bearbeta allt jag haft inom mig. Tack för att ni finns!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alltså vi har väll inte alltid varit de bästa vänner jag och min storalillebrossa! Det är först nu som vi kan umgås och ha roligt ihop och faktiskt skratta åt saker!  Men vi har en stor gemenskap och det är att vi nu båda har upplevt att ett syskon...

                 Fy vad jag är dålig på att uppdatera..... Jag måste ta tag i det, annars får jag smäck på fingrarna!!!! Måste ju skärpa mig!!!  ...

Jag håller på med mitt rum och har varit väldigt upptagen de senaste dagarna med skolan och annat...    Jag hade lite tråkigt dock igår så jag tog en foto paus! ENYJOY!                   ...

GUD VAD JAG BLEV NÖJD! Fasen jag har suttit nästan hela dagen och jag är verkligen hel nöjd!                         ...

Idag har varit fullt upp med min senaste skapelse! Är inte riktigt klar än men så fort den är klar kommer den definitivt upp! Just det jag har glömt skriva oxå att för två eckor sedan ökade jag styrkan på min ena ep medicin och den verkar ju funk...