Folk säger att de förstår hur det är att ha en sjukdom eller ett tillstånd, och så har dom det inte ens själva. Jag har lärt mig under åtta år nu som jag varit sjuk att folk inte har en aning om vad det är som pågår, om man själv inte upplevt det. Jag menar anledning till att jag inte berättade att jag hade epilepsi på högstadiet för mina klasskamrater var att jag var rädd att jag skulle bli särbehandlad, vilket jag blev till sist utav en del också. Människor har en bild utav personer med EP som att de skall vara något farligt, och de har jag tröttnat på nu. Nu ska jag berätta min historia om hur det är att vara på denna sidan ... 

Jag vet hur det är att vara "normal" om man liksom skall utrycka sig så. Jag var 12 när jag fick min epilepsi, så jag var stor nog att förstå vad som verkligen pågick men för liten för att ta hand om det själv. Jag levde i drygt 5-6 år utav förnekelse att jag över huvudtaget var sjuk. Jag visste att jag var sjuk men jag ville inte inse det. För mina kompisar var ju "normala" och kunde göra saker som jag inte kunde.. Mamma och jag pratade alltid på kvällarna innan jag gick och la mig.. Det gör vi fortfarande även att jag inte bor hemma. Vi pratade om allt som en tonåring gör, hur dagen har varit, verkligen allt. Det var hon som fick mig att åka till lägret som skulle få mig att inse att jag inte var ensam, att det fanns fler som jag. Sötåsenlägret -07. Dit åkte jag. Det är ett läger för barn och ungdomar med epilepsi. Jag lovar att vilket barn som helst med epilepsi känner sig normal där, för där är alla lika. 

Jag vet i skolan så kände jag mig väldigt onormal efter att jag hade berättat för alla mina klasskamrater på gymnasiet. Dom kollade konstigt på mig och ja jag tänker inte gå in på vad jag kände när jag gick på gymnasiet men, när jag fick komma iväg en vecka på det lägret år 07 så insåg jag att jag faktiskt inte var ensam. Det är viktigt att veta att man inte är ensam i det här att alla som finns runt omkring en faktiskt försöker bara hjälpa. 

Jag behövde bara få skriva av mig .. och jag lovar det kommer komma fler sånna här inlägg för detta har jag bärt på sen jag var 12 år gammal och nu måste det ut .. 

Detta är mitt sätt att bearbeta vad som hänt med kompisar och killar, med mamma och pappa, med skolan, allt runt omkring mig ...

// Hanna

 

anonym

21 september 2010 19:39

Hej där..vill bara säga: du som har epilepsi, det är ingen som kollar ner på dig bara för att du berätta att du har det. Det är bara du själv som tycker att folk gör det. Du betyder lika mycket som alla andra fast att du har det. Tro på dig själv..det kommer du långt med! MVH

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alltså vi har väll inte alltid varit de bästa vänner jag och min storalillebrossa! Det är först nu som vi kan umgås och ha roligt ihop och faktiskt skratta åt saker!  Men vi har en stor gemenskap och det är att vi nu båda har upplevt att ett syskon...

                 Fy vad jag är dålig på att uppdatera..... Jag måste ta tag i det, annars får jag smäck på fingrarna!!!! Måste ju skärpa mig!!!  ...

Jag håller på med mitt rum och har varit väldigt upptagen de senaste dagarna med skolan och annat...    Jag hade lite tråkigt dock igår så jag tog en foto paus! ENYJOY!                   ...

GUD VAD JAG BLEV NÖJD! Fasen jag har suttit nästan hela dagen och jag är verkligen hel nöjd!                         ...

Idag har varit fullt upp med min senaste skapelse! Är inte riktigt klar än men så fort den är klar kommer den definitivt upp! Just det jag har glömt skriva oxå att för två eckor sedan ökade jag styrkan på min ena ep medicin och den verkar ju funk...