Just nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite igen om saker som är jobbiga eller som har varit jobbiga.. 

Det jag tycker är jobbigt just nu är att när man ska prata med andra människor så känns det som att de tittar ner på en? Varför är det så lixom..? Har inte jag lika mycket rätt till att vara människa som ni eller, vad är det som pågår?

Eller det är fortfarande jobbigt med epilepsin, eller aa jobbigt är det ju inte på det viset utan det är mer att jag måste kunna bearbeta den på ett bra sätt! För här hemma i lilla lilla Nybro, som lixom inte är någon plats på jorden egentligen där känner jag mig ensam, utstött och väldigt uttittad!! 

Min epilepsi är svårbehandlad, ja. MEN, jag får inte anfall varje dag som en del får! Vilket är jobbigt! Nu är det endå länge sen jag hade ett anfall och mitt liv är hyfsatt normalt som det är nu .. 

JAG vet att jag inte är ensam det vet jag! Men att inte ha någon att prata med som förstår situationen som man själv lever i som man kan träffa över dagen, en vän som finns där. 

Det är ju inte så att jag inte har några kompisar men dom förstår kanske inte alltid vad det är det handlar om. 

Och just nu när allt blivit som det har så kunde det varit skönt att få ha någon som man kunde prata med... 

Jag har en jätte bra kompis vi har båda vikt problem och bristningar, sockerberoende m.m och henne kan jag prata med allt om. Hon gör mig så att jag mår bra. 

Anton kan jag oxå prata med allt om och det är bra. 

Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig heller för då mår jag dåligt för det. Så jaaa livet är komplicerat ibland. 

Men en sak som jag tyckte var dålig: Jag laddade ner Röda Korsets App till iPhone första hjälpen i sommar och den var mkt dålig. Inget om vad man gör när någon krampar eller får ett ep anfall .. DÅLIGT!!! Det får dom nog ta och bättra på lite gran.. 

NU sova .. 

Over and out Hanna